Den självvalda karantänen…

Är ni också i karantän? Vi kämpar på i vår lilla kabyss här i Gavik och FÖRSÖKER låta bli att träffa folk enligt myndigheternas rekommendationer.

Handtvätten i 30 sek går ganska bra och ett och annat munskydd har grävts fram från materialskåpet i verkstan. Ännu har det inte känts viktigt med ett filter för näsa och mun när den efterlängtade bilturen ner till byns stolthet och sociala andningshål, ”affär´n” i Torrom blir nödvändig av två skäl, fylla på kylskåpets alltför tomma hyllor och inte minst se någon annan än sin egen spegelbild och min älskade makes trygga person. Lite stulen glädje, men snabbt lägger sig sordin över sinnesstämningen. Lövéns varningstal ringer i öronen – ta ditt ansvar och håll dig hemma. Men, man måste ju handla, köpa byggmaterial, hämta den nybeställda skylten som ligger på någon av utlämningsstationerna i bygderna och inte minst rasta grannarnas två hundar då deras husse och matte ligger pall – troligen den vanliga influensan men…

Jag har utvecklat en teknik då det gäller rasta grannens hundar. Den är mer än charmig. Så här går det till: Grannarna bor längst in på en egen vägslinga strax nedanför oss. Jag går vägen ner från Torpet, ca 100 meter. Här tar man av till vänster och en liten backe skiljer landskapet. Jag fortsätter vägen snett upp på vägkullen och blickar ut över Gaviksfjärden- fantastiskt! Ingen is på fjärden under hela vintern i år men ett och annat isflak som slitit sig från ständerna längst inne i viken guppar på sin färd mot sin egen undergång. Här kröker sig vägen en aning och längst in om ca 500 – 600 meter, har grannarna slagit rot. Byggt sig ett magiskt hus som klöser sig fast mot den branta bergväggen där hela husets front är ett utsiktsrum mot havet. Där bor hundarna Fredde och Tiger. En Flatcoated retriver och en Kleine müsterländer. Han är en charmör som ser likadan ut som vår egen hund men med lite längre päls och en punk-tofs ovan ögonbrynen.

Jag tar upp min väl nötta telefon ut jackfickan, slår numret till grannarnas matte – Nu är jag på plats, släpp monstren! Vi kan inte se varandra hundarnas matte och jag – vägen är lite krökt och aningen upp och ner. Jag ropar hundarnas namn så högt jag kan. Visslar med båda pekfingrarna i munnen – jo, tekniken finns kvar från tiden jag sprang runt med buskillarna i mellanstadiet och gjorde hyss. Vips! så står två glada hundkillar runt mina ben och undrar: – Vart ska vi idag?

Sedan unnar jag mig en lång tur upp mot bergen som håller rygg bakom vårt hus, Torpet. Söderläget ger att nästan ingen snö finns kvar. Men vad var det som skymtade mitt öga? Detta känns surrealistiskt. Några små, små blåsipps-knoppar stoppade mina steg när jag krängde mig upp, upp, upp bland döda grenar,  karga krokiga granar och blåbärsris från i fjol där jag försökte hitta fotfäste bland  de mossbeklädda stenblocken vid foten av Helvetetes-berget. Hundarna springer runt. Svansarna går. Men Fredde då? Nej, han luffar i mina spår. Åldern och hjärtat troligen. Han har fått ett vitt litet hakskägg i sin i övrigt blanksvarta päls. Det tar tid det här. Men, jag tänker – jag unnar mig detta i den dystra Coronatiden.

Så var vi till sist på hemväg. Inte en chans att smita undan. Tre svansar snurrar runt mig. Ja visst, vi tar ett fika på Torpet i dag också. Vi går hem till oss. Mats har hunnit koka kaffe mellan allt spikande. Vi rycker ut det som kan räknas som fika ur kylen och från hårdbrödburken. Solen lyser på altanen, vi sätter oss med en rykande nykokt kopp kaffe med en – eller oftast två hårda med ost. Sex ögon glor medan saliven samlas i mungiporna. Oj, självklart jag hade ju lovat fika till er också! Skuldmedvetet får jag gå tillbaka in i köket där jag brer några mackor till. 

Sedan var det dags för dagens lek och retreet. Det är även dagens underhållning för oss.  Hundskallen ljuder och någon sorts tävling tar vid. Skådespelet pågår en stund. Solen värmer. Blankisen på vår gårdsplan som funnits hela denna vintern har börjar ruttna. Solen förvandlar det hatade materialet till porlande bäckar som rinner ner vid husknuten. Ja, det är vår i luften. 

Så var det dags att se slynglarna hemåt. Jag sätter dem på plats framför mig för att tala med dem om vad som nu ska hända. Jag säger – Nu ska ni gå till matte! Tiger vänder på huvudet, ser mig i ögonen och undrar – vad säger du? Vi följs åt tillbaka till vägkorsningen och kullen på vägen. Jag sätter hundarna på plats framför mina fötter. Ringer matte, – Nu kan du locka, säger jag. Hon är förkyld, förkyld, förkyld. Charmörernas matte sätter fingrarna tillrätta i munnen och kör en busvissling! Även hon verkar ha varit med bus-killarna på den där tiden. Jag ger kommando: – Gå! Vilken syn. Två hundar RUSAR hem! Som om dom hade varit med om värdens hemskaste upplevelser och nu är räddade av sitt eget husfolk. 

Så var dagens rastning av två grannar över. De som har en husse och matte i sjuksängen och tydligt visat var dom uppskattar mest att vila efter dagens bergstur och ett alltför snålt tilltaget fika.

Om du har orkat läsa allt vill jag också berätta att jag önskar att just du hade varit här och att vi kunnat ta det där kaffet tillsammans på solaltanen i tidiga vårsolen eller, lite senare kanske ett glas vin på aftonkvisten och umgås. Jag saknar att umgås i Coronatider.

/Kristina E. Sundbaum