NORABYGDEN

 

Affisch att ladda ner och skriva ut: språk kafé affisch

Äntligen kom vi fram till Gaviksfjärden! Så som veckan började var jag tveksam till att vi skulle komma hit överhuvudtaget…

Det var årets första miljöövervakningsexpedition på fartyget KBV 181 förra veckan. Läs mer om vad vi gör på våra expeditioner här. Vi skulle hinna med våra ”vanliga” 7 stationer i Bottenviken och Bottenhavet, 4 extra stationer åt SMHI, men även 20 stationer med bottenprover för att hitta små (och gravida!) vitmärlor. Vitmärlor är små kräftdjur som lever i mjuka bottnar. De är känsliga för syrebrist, särskilt ägg och embryon, så därför är arten viktig för att mäta Östersjöns biologiska hälsa.

 

 

Veckan innan expeditionen ägnades åt förberedelser och packning. Sedan följde vi med fasa väderleksrapporterna under helgen. Sydlig kuling, upp till 20 m/s i början av veckan. Nej! Det har vi inte tid med! Efter överläggningar sköt vi upp avgången från måndag till tisdag och hoppades att det värsta skulle blåsa förbi…

Det gjorde det inte.

Vi lämnade till slut Holmsund i tjutande kulingvindar och stävade norrut, 4 tappra UMF-are, 6 kustbevakare och 1 kock.

Det rullade ordentligt när vi passerade Väktaren, men sedan fick vi en bättre kurs norrut. Pga. risken för nedisning kunde vi dock inte gå med full fart, så det blev kvälls- och nattjobb när vi kom till de första stationerna i Bottenviken. Tror ingen ombord sov särskilt många timmar i den sidsjön vi sen hade på väg vidare norrut under natten…

Onsdag morgon körde vi in i den fasta isen i Luleå skärgård och mötte upp Kustbevakningens svävare från Luleå.

Med den åkte vi upp till Rånefjärden, vår nordligaste provtagningspunkt. Det var visserligen stilla och platt på isen men vindar på 10 m/s gjorde att båda vattenhämtare och provflaskor frös. Och vi med för den delen! Men efter lite improvisation fick vi alla prover och kunde återvända till moderskeppet. På väg ut till havs var det magiskt vackert med dyning och tallriksis.

Sen blev det lite väl sportigt att jobba när ingenting stod stilla… Efter ytterligare 2 provtagningar var det dags att hitta lite vitmärlor i Skellefteåbukten. Två kollegor fick jobba halva natten för att få upp de stackarna, det blir flera timmars slit för några få djur. Själv fick jag en hyfsad nattsömn, sjön hade lugnat sig betydligt, det var vi mycket tacksamma för!

Torsdagen bjöd på relativt lugnt väder. Det gick till och med att duscha utan att halka runt alltför mycket!  Vi gick genom Norra Kvarken och vidare ner i Bottenhavet, ända in på finskt vatten. Och ja, för det krävs tillstånd från Finland, och det brukar ta ett halvår att få… Det hann bli fredag innan vi kom fram till de finska provtagningspunkterna, först tog vi vitmärlor, sedan vatten. Det var kallt att sålla lera och sen inte så lätt att se om de små krypen var gravida eller inte… Det blev drygt att jobba på småtimmarna, men nu var vi äntligen i fas med schemat! Kl. 07:00 var det dags för provtagning igen… Och sen igen efter lunch…

Sen var vi äntligen framme i Gaviksfjärden på fredag kväll! Det var mörkt ute och ganska lugnt på vattnet. Vi skrapade först efter vitmärlor på 2 stationer, sedan togs vattenprover på vår vanliga punkt ungefär mitt i fjärden. Det var fortfarande plusgrader i ytvattnet, drygt 2°C, och den is som lade när det var kallt förra helgen var helt borta. Det var en svag temperaturskiktning på 35 meters djup, temperaturen ner till botten var sedan 4°C. Syrehalterna var höga ända ner till botten.

Efter provtagningen gick vi in till oljehamnen i Härnösand för natten. Det blev jobb halva natten med analyser, packning och städning. Fredag morgon gick så vi iland, jag och Nina. Killarna fortsatte sedan söderut för ytterligare 1 dygns provtagning av vitmärlor innan de klev iland i Holmsund på söndag kväll.

Sammanfattningsvis blev det en ovanlig vecka. Först hade vi vädret emot oss, och det blev ett tufft tidsschema att hinna alla provtagningar. Men vi har fått god mat, hållit humöret uppe (för det mesta!) Och mot alla odds har vi ändå genomfört det vi hade tänkt oss. Men det var faktiskt skönt att kliva iland och få komma hem och sova ikapp några timmar!

/Anna

Året började med spänd förväntan. Skulle bygget bli klart i tid till invigningen den 8 april? Tålmodigt arbete i Mackens styrelse och duktiga byggare som stretade på …

Fantastiskt är det. Allt det som Norabygdarna gemensamt har åstadkommit under året. Om du vill läsa om allt som rapporterats så kan du följa den här länken och bläddra igenom hela nyhetsflödet. Du kan också använda sökfunktionen (längst ner på hemsidan) för att hitta det du är särskilt intresserad av. Skriv ett sökord och tryck på förstoringsglaset så dyker det upp.

Januari

Annars började året mindre lyckat. Trots mängder av namnunderskrifter och en jättebra skolbyggnad så fick vi i slutet av januari veta att det inte fanns någon öppning av skolan i sikte. Nu har det gått snart ett år och det ser ju faktiskt lite ljusare ut på den fronten. Hoppet finns kvar.

Februari

Den 24 februari var det dags för det årliga Musikcafét i Östanö Skola – för 15:e gången i ordningen! I år var det ett bejublat filmtema med Norakapellet och traditionell folkmusik med Östbygdens spelemän.

I februari trodde vi också att våra idéer för gemensam och laglig skyltning av våra fina besöksmål skulle kunna förverkligas. Men trafikverket satte sig på tvären. Strax före jul och nästan ett år efter vår ansökan så har Länsstyrelsen nu beviljat vår ansökan, trots det negativa remissvaret från trafikverket. Trafikverket har därefter överklagat länsstyrelsens beslut. Även här finns hoppet kvar …

En studiecirkel för ”Norakorrar” dvs redaktörer som kan skriva på vår hemsida drevs under våren och avslutades i augusti. Ni ser själva på hemsidan vilka fina artiklar som åstadkommits. Du som är intresserad av att lära dig – eller lära dig mer – skriv gärna till norabygdensepost@gmail.com

Mars

Pimpelfisket dominerade i mars månad. Både i Lövvik och på Skiringen anordnades trevliga gemensamhetsdagar. Lövvik anordnade en månskenstur på skoter upp till Valkallen.

Våra nyanlända fick lära sig laga mat tillsammans. En mycket uppskattad aktivitet i Lövvik.

April

Så var det dags för invigning med pompa och ståt! Det blev en helg i glädjens, triumfens och gemenskapens tecken. Träffpunkten stod där. Gul och grann! Tack alla ni som har bidragit. Läs mer här och mer här och om festen här.

Maj

I maj blev det traditionella brasor men också en ny traditions födelse (hoppas vi). Pilgrimsvandringen på delar av ED-leden från Berghamns kapell till Nora kyrka. Hoppas att detta kan upprepas även kommande år. Läs mer här.

Landsbygdsrådet besökte Norabygden och imponerades av våra framgångar och framtidstankar

Juni

I april och juni skrev Anna Palmbo Bergman två fina och välbesökta artiklar om Gaviksfjärden. Över 500 läsare sammanlagt! Läsvärt i sin helhet. Del 1 här och del 2 här.

Juli

Juli blev en höjdpunkt med många fina arrangemang. Ledinkonserten i Lövvik blev en dundersuccé. Läs vad Ida skrev om arrangemanget här.

Folkfesten längs Noraslingan gick av stapeln den 13 juli.

Slåtterdagen den 18 juli vid Sälje fäbodar var en härlig folkfest för stora och små. Läs Annikas fina berättelse här.

Låt oss bevara och utveckla dessa fantastiska evenemang tillsammans.

Hasse skriver om ännu en Erik-Daniels-koja som hittats. Läs här.

Augusti

Vi bjöds på stor underhållning i ”Norabygdsklass” när Euskefeurat svängde loss i Noraparken. Över 400 besökare njöt i den ljumma sommarkvällen. Läs mer här.

Oktober – December

Hösten präglades av nyttiga aktiviteter för kropp och själ. Språkkafé i församlingsgården. NIK bjöd in till Spring i benen i Torromshallen. Lövvik anordnade filmkvällar. Älgjakten fyllde frysarna. ”Jazz på svenska” fyllde själen i Östanö skola. Julmarknad i Nordvik osv.

Läs också om studiecirkeln kring Norabygdens historia och den inbjudan som Hasse skickar.

I december fick vi också njuta av den fantastiska berättelsen om Johannas vandring från Strömstad till Atlantkusten i Nordnorge. Läs Kristinas fina reportage här.

Strax innan jul blev vi än en gång underhållna av våra fantastiska lokala musiker i Östanö skola på temat ”Folkmusik och pepparkakor”.

Önskelista för 2018?

Skriv gärna en kommentar till denna krönika och gärna en önskan för det kommande året. Här är några önskningar som man skulle kunna ha …

• Att Träffpunkts-tanken vidareutvecklas med den goda sociala service som vi skulle kunna utveckla.
• Att vi får LONA-pengar för att vidareutveckla våra naturnära besöksmål
• Att vi får igång ett strandnära attraktivt byggande i Norabygden i enlighet med de nya reglerna
• Att vi får igång ett eko-energi-projekt kring byggande och skola
• ATT VI FÅR LIV I SKOLAN!

 

 

 

Här doftar det av julglögg och saffransbullar! hörs från entusiastiska röster i entrén på gamla Östanö skola. STF Höga kusten har bjudit in till en sällsam berättelse som lockat många trots snörusk och mosigt vinterföre.

Johanna Öhrling, 28 år, berättar om sin fjälltur på 213 mil i fjällterräng från Strömstad till Storfjord i Norge sommaren 2016. En exotisk långvandring i svenska och norska fjällvärlden.

Långvandringen med Johanna Öhrling

Hur är det möjligt – att ensam klara en fjällvandring på 213 mil endast rustad med karta och kompass som orienteringsredskap, från Bohusläns mera mjuka terräng upp genom karga fjällandskap och bitvis svår terräng mot Treriksröset och vidare ner till Norges kust.

Vi möter en ung tjej som är fylld av livslust och kärlek till naturen.

Hon möter oss med soliga Bohuslänska bilder iklädd shorts och gympa-dojor i början av den 115 dagar långa vandringen. En vandring som byter skepnad  när de Jämtländska karga fjällkanterna börjar ta vid. Kängorna och fleecetröjan tar över när vindarna sveper in med lågtrycken som aldrig tycktes vilja ge sig i dessa trakter.

Jag ställer Johanna frågan: vad var värsta upplevelsen på turen, skavsåren eller? Svaret krävde ingen eftertanke. – Bromsarna i de Jämtländska fjällen – det var det värsta! Mitt i högsommaren, bland de jämtländska vackert blommande fjällbackarna, vimlade det av de mest ettriga insekterna som hade ett enda mål, mig.

Jämtland bjöd däremot också på många möten med vänliga omtänksamma människor.

Förberedelse innan turen var tidskrävande, säger Johanna, Packning på ca 20 kg (och som mest 27) krävde en noggrann planering. Hållbar utrustning som skulle bäras ca 2 mil per dag. – Jag var ju inte van vid långvandringar innan heller, säger Johanna. – Jag ville göra en ny erfarenhet medan jag hade möjlighet, därför satte jag målet med en långvandring.

Var du aldrig rädd? var min nästa fråga. – Nej, vad finns det att vara rädd för, blev det direkta svaret. Städer är farligare som jag ser det. – Men ensamheten då, hur klarade du av den? Efter tre veckor kändes det inte så påträngande längre och jag träffade ju andra vandrare emellanåt också. Men visst blev stoppen för att fylla på maten trevliga. Jag hade förberett 177st. egentorkade matpaket som fördelades i lådor och skickades ut till olika ställen. Och på utlämningsställena fanns ju även folk att prata med.

Johanna berättade livligt om sina vackra bilder, bl.a.  från Hundfjället som var det första fjället hon på turen. Genom Dalarna gick hon längs södra Kungsleden som inte är så känd bland svenska vandrare. Efter Grövelsjöns fjällstation i norra Dalarna kom hon in i Härjedalen och Rogen naturreservat. Vackra vyer, som vi fick se på bild. Det blev dock ganska dramatiskt i Rogenområdet.

Johanna berättar inlevelsefullt om hur ett åskoväder drog in från söder när hon var på toppen av fjället Bustvålen. Hon skyndade med full packning ner på leden mot Skedbrostugan. Regn och hagel började vräka ner och hon hann precis in genom dörren på stugan när blixten slog ner utanför. De förunderliga kontrasterna som naturen erbjuder. En stund senare smälte solen undan drivorna från haglet och allt var som vanligt igen. Otroligt, berättar Johanna.

Trots tur med vädret, var det också många dagar med regn. Hon visar en bild av sig själv där tröttheten syns i hela porträtt. Det var jobbiga dagar också inte bara fina vyer, säger Johanna.

Ibland fick jag besök av nyfikna renar, det var charmigt, säger hon och visar en bild. Åter igen i ett soligt landskap där djuren strövar runt tältet och undrar vad hon äter, som doftar så gott.

Hon hade liten fiskerfarenhet sen tidigare, men testade med en lina med fluga i en fjälltjärn och fick egenfångad fjällöring till middag en dag. Härligt avbrott till torrmaten, kommenterade Johanna sin bild, med de fyra nyfångade öringarna.

Nu till Stekkenjokk och höghöjdslandskapet mot Norge. Vidare in i Västerbottensfjällen och där, fick Johanna besök av bästa väninnan några dagar, bl.a. vid Viterskalsstuga. – Ett trevligt avbrott och dessutom fyllde jag 27 år den dagen. Bra kontrast till resten av den etappen där det blev få mänskliga möten. Förbi Dalavardostugan och upp till Junkerdal nationalpark i Norge. Efter Sulitjelma följde hon Nordkalottleden och korsade gränsen som igen. Här väl markerad med små stenar och rösen på ömse sidor, berättar hon.

Bilderna stärker Johannas berättelse. Allt från starka höstfärger på branta sluttningar till snöklädda stenskravel, som ska passeras.

Snön kom redan 5 september, vid Hukejaurestugan norr om Ritsem. Jag vakande tidigt på morgonen och undrade vem som kastade snöbollar på mitt tält. Men det var snön som kommit under natten som kasade ner från tältets tak. Dagen efter skulle jag över turens högsta fjällpass på 1200 möh i Narviksfjällen på norska sidan gränsen, berättar Johanna. Det var väldigt stenigt och halt med snö och is. Tuffaste biten var nedför en brant backe med stora block – Nu tänkte jag bara på en enda sak. – Jag får inte göra illa mig. Spände mig hårt och koncentrerade mig på att balansera med den tunga ryggsäcken och tittade ner på de hala stenarna och lät varje steg bli fattat av ett genomtänkt beslut. I mitten av backen tittade jag upp och såg en man i grön jacka komma emot mig. När jag blinkade var han borta och jag insåg att det var en hallucination! Det var skrämmande. Jag förstod att jag var tvungen att stanna och få i mig lite mat och vatten.

Sista etappen blev den vackraste. Längs Nordkalottleden, huvudsakligen i Norge. Övre Dividalen nationalpark bjöd på många fina vyer och ett högtryck med vackert väder.

Efter Pältsastugan, vid skylten ”3 km till Treriksröset” kändes det lite vemodigt. Det var så nära slutet av vandringen. Efter ett besök vid Treriksröset och en halvtimme i Finland gick de sista två dagarna i Norge igen. Signaldalen följdes ner mot havet och det branta fjället Otertinden var en extra fin vy. Till slut- i mål vid vattnet i Storfjord i Norge.

Men Johanna, säger jag, – hur kändes det att komma hem efter denna totala fjällvandring?

– Jag var fylld av ett lugn när jag kom hem, säger Johanna. Varje cell i kroppen hade ställt in sig på lågvarv. Men jag hade ställt om så långt att den vanliga rytmen inte längre stämde. Kunde inte sova inomhus längre. Jag fick lov att tälta hemma i trädgården under en tid för att balansera in mig till det vanliga livet.

Förresten, säger Johanna, jag har en bok på gång från min vandring. Få se om jag får den utgiven.

Från Strömstad till Storfjord, längs hela den norsk-svenska gränsen – 115 dagar och 213 mil

Ett referat från berättarkväll på Östanö skola med Långvandraren Johanna Öhrling

Särskilt tack för det trevliga arrangemanget riktas till Turistföreningens lokalavdelning i  Höga kusten.

För artikeln

Kristina Sundbaum