Den långa färden – från Strömstad till Storfjord på 115 dagar

Här doftar det av julglögg och saffransbullar! hörs från entusiastiska röster i entrén på gamla Östanö skola. STF Höga kusten har bjudit in till en sällsam berättelse som lockat många trots snörusk och mosigt vinterföre.

Johanna Öhrling, 28 år, berättar om sin fjälltur på 213 mil i fjällterräng från Strömstad till Storfjord i Norge sommaren 2016. En exotisk långvandring i svenska och norska fjällvärlden.

DSC00202

Långvandringen med Johanna Öhrling

Hur är det möjligt – att ensam klara en fjällvandring på 213 mil endast rustad med karta och kompass som orienteringsredskap, från Bohusläns mera mjuka terräng upp genom karga fjällandskap och bitvis svår terräng mot Treriksröset och vidare ner till Norges kust.

Vi möter en ung tjej som är fylld av livslust och kärlek till naturen.

Hon möter oss med soliga Bohuslänska bilder iklädd shorts och gympa-dojor i början av den 115 dagar långa vandringen. En vandring som byter skepnad  när de Jämtländska karga fjällkanterna börjar ta vid. Kängorna och fleecetröjan tar över när vindarna sveper in med lågtrycken som aldrig tycktes vilja ge sig i dessa trakter.

Jag ställer Johanna frågan: vad var värsta upplevelsen på turen, skavsåren eller? Svaret krävde ingen eftertanke. – Bromsarna i de Jämtländska fjällen – det var det värsta! Mitt i högsommaren, bland de jämtländska vackert blommande fjällbackarna, vimlade det av de mest ettriga insekterna som hade ett enda mål, mig.

Jämtland bjöd däremot också på många möten med vänliga omtänksamma människor.

Förberedelse innan turen var tidskrävande, säger Johanna, Packning på ca 20 kg (och som mest 27) krävde en noggrann planering. Hållbar utrustning som skulle bäras ca 2 mil per dag. – Jag var ju inte van vid långvandringar innan heller, säger Johanna. – Jag ville göra en ny erfarenhet medan jag hade möjlighet, därför satte jag målet med en långvandring.

20160904_145552

Var du aldrig rädd? var min nästa fråga. – Nej, vad finns det att vara rädd för, blev det direkta svaret. Städer är farligare som jag ser det. – Men ensamheten då, hur klarade du av den? Efter tre veckor kändes det inte så påträngande längre och jag träffade ju andra vandrare emellanåt också. Men visst blev stoppen för att fylla på maten trevliga. Jag hade förberett 177st. egentorkade matpaket som fördelades i lådor och skickades ut till olika ställen. Och på utlämningsställena fanns ju även folk att prata med.

Johanna berättade livligt om sina vackra bilder, bl.a.  från Hundfjället som var det första fjället hon på turen. Genom Dalarna gick hon längs södra Kungsleden som inte är så känd bland svenska vandrare. Efter Grövelsjöns fjällstation i norra Dalarna kom hon in i Härjedalen och Rogen naturreservat. Vackra vyer, som vi fick se på bild. Det blev dock ganska dramatiskt i Rogenområdet.

Johanna berättar inlevelsefullt om hur ett åskoväder drog in från söder när hon var på toppen av fjället Bustvålen. Hon skyndade med full packning ner på leden mot Skedbrostugan. Regn och hagel började vräka ner och hon hann precis in genom dörren på stugan när blixten slog ner utanför. De förunderliga kontrasterna som naturen erbjuder. En stund senare smälte solen undan drivorna från haglet och allt var som vanligt igen. Otroligt, berättar Johanna.

Trots tur med vädret, var det också många dagar med regn. Hon visar en bild av sig själv där tröttheten syns i hela porträtt. Det var jobbiga dagar också inte bara fina vyer, säger Johanna.

Ibland fick jag besök av nyfikna renar, det var charmigt, säger hon och visar en bild. Åter igen i ett soligt landskap där djuren strövar runt tältet och undrar vad hon äter, som doftar så gott.

Hon hade liten fiskerfarenhet sen tidigare, men testade med en lina med fluga i en fjälltjärn och fick egenfångad fjällöring till middag en dag. Härligt avbrott till torrmaten, kommenterade Johanna sin bild, med de fyra nyfångade öringarna.

Nu till Stekkenjokk och höghöjdslandskapet mot Norge. Vidare in i Västerbottensfjällen och där, fick Johanna besök av bästa väninnan några dagar, bl.a. vid Viterskalsstuga. – Ett trevligt avbrott och dessutom fyllde jag 27 år den dagen. Bra kontrast till resten av den etappen där det blev få mänskliga möten. Förbi Dalavardostugan och upp till Junkerdal nationalpark i Norge. Efter Sulitjelma följde hon Nordkalottleden och korsade gränsen som igen. Här väl markerad med små stenar och rösen på ömse sidor, berättar hon.

Bilderna stärker Johannas berättelse. Allt från starka höstfärger på branta sluttningar till snöklädda stenskravel, som ska passeras.

Snön kom redan 5 september, vid Hukejaurestugan norr om Ritsem. Jag vakande tidigt på morgonen och undrade vem som kastade snöbollar på mitt tält. Men det var snön som kommit under natten som kasade ner från tältets tak. Dagen efter skulle jag över turens högsta fjällpass på 1200 möh i Narviksfjällen på norska sidan gränsen, berättar Johanna. Det var väldigt stenigt och halt med snö och is. Tuffaste biten var nedför en brant backe med stora block – Nu tänkte jag bara på en enda sak. – Jag får inte göra illa mig. Spände mig hårt och koncentrerade mig på att balansera med den tunga ryggsäcken och tittade ner på de hala stenarna och lät varje steg bli fattat av ett genomtänkt beslut. I mitten av backen tittade jag upp och såg en man i grön jacka komma emot mig. När jag blinkade var han borta och jag insåg att det var en hallucination! Det var skrämmande. Jag förstod att jag var tvungen att stanna och få i mig lite mat och vatten.

Sista etappen blev den vackraste. Längs Nordkalottleden, huvudsakligen i Norge. Övre Dividalen nationalpark bjöd på många fina vyer och ett högtryck med vackert väder.

Efter Pältsastugan, vid skylten ”3 km till Treriksröset” kändes det lite vemodigt. Det var så nära slutet av vandringen. Efter ett besök vid Treriksröset och en halvtimme i Finland gick de sista två dagarna i Norge igen. Signaldalen följdes ner mot havet och det branta fjället Otertinden var en extra fin vy. Till slut- i mål vid vattnet i Storfjord i Norge.

Men Johanna, säger jag, – hur kändes det att komma hem efter denna totala fjällvandring?

– Jag var fylld av ett lugn när jag kom hem, säger Johanna. Varje cell i kroppen hade ställt in sig på lågvarv. Men jag hade ställt om så långt att den vanliga rytmen inte längre stämde. Kunde inte sova inomhus längre. Jag fick lov att tälta hemma i trädgården under en tid för att balansera in mig till det vanliga livet.

DSC01289

Förresten, säger Johanna, jag har en bok på gång från min vandring. Få se om jag får den utgiven.

Från Strömstad till Storfjord, längs hela den norsk-svenska gränsen – 115 dagar och 213 mil

Ett referat från berättarkväll på Östanö skola med Långvandraren Johanna Öhrling

Särskilt tack för det trevliga arrangemanget riktas till Turistföreningens lokalavdelning i  Höga kusten.

För artikeln

Kristina Sundbaum

ks

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer på “Den långa färden – från Strömstad till Storfjord på 115 dagar

  1. Pingback: Norabygdens årskrönika 2017 – NORABYGDEN – HÖGA KUSTEN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: